Svensk Jakt nr 1 2007 

Vildsvinet slet upp buken på Leifs hund

Hur svårt det kan vara att tvingas sätta ett pris på sin hunds liv kan Leif Fredriksson i Björkvik berätta om. Under förra jaktsäsongen var han nära att mista sin östsibiriska laika Cmirnoff.

– Cmirnoff är en oerhört klok och erfaren vildsvinshund som under nio jaktsäsonger endast råkade ut för en enda och närmast bagatellartad skada, berättar Leif.

Men sedan inträffade katastrofen.
– Vi hjälpte till på en vildsvinsjakt på Hagbyberga säteri och Cmirnoff hade suttit i bilen för att vi skulle ha en utvilad hund att sätta in vid ett eventuellt eftersök. Så fick jag reda på att ett vildsvin blivit påskjutet och jag skulle göra ett kontrolleftersök. Jag fann kulinslaget högt i en trädstam och kunde konstatera att skytten bommat. Eftersom dagens sista såt just hade börjat tänkte Leif att han ändå kunde släppa Cmirnoff på sök. Strax därpå ställde ett par wachtelhundar en galt.

– Galten gick loss och mötte den helt oförberedde Cmirnoff, som inte hann väja. Jag såg galten träffa honom i ljumskvecket, men Cmirnoff var snabbt på benen och förföljde vildsvinet mot en närliggande sjö. Jag var på väg efter dem när en skytt meddelade över radion: Här kommer en gul spetshund med tarmarna hängande under sig!

Kostade 52 000 kronor
Leif sprang som besatt och mötte Cmirnoff som sakta, sakta kom mot honom med uppsliten buk och hängande tarmar.

– Jag lade honom på rygg och bar honom till en bil som körts fram, sedan bar det av i högsta fart. Min egen veterinär rådde mig via telefon att fara direkt till djursjukhuset i Strömsholm, eftersom man hade blod där. Framme i Strömsholm var Cmirnoff mycket medtagen, men vid liv, och man började genast ge blod och värma tarmarna för att stabilisera läget så att det gick att operera.
Leif fick också den värsta fråga ägaren till en skadad hund kan få: Hur mycket får det kosta?

– Jag kunde bara inte låta honom dö efter allt vi varit med om tillsammans, berättar Leif. Jag har skjutit nästan allt man kan skjuta för en ställande hund: älg, vildsvin, björn, grävling, hjort. En gång fällde jag samma dag tre vildsvin och en tjädertupp för honom. En sådan jaktkamrat sviker man inte.
– Kan ni få ihop honom så att den kan bli en jakthund igen, frågade jag. Något annat liv kunde jag inte tänka mig. Veterinären trodde att de skulle kunna få honom att fungera igen så Leif sade okey. Operationen tog fem timmar och räkningen slutade på 52 000 kronor, varav försäkringsbolaget betalade 20 000, vilket var maxersättning. Till detta kom ett antal tusenlappar för bland annat rehabilitering.
– Men jag hade tur i oturen eftersom jakträttsinnehavaren tog sitt ansvar och betalade hälften av mina kostnader. Cmirnoff blev tyvärr inte helt återställd. En skadad nerv gjorde att det dröjde innan hans vänstra bakben återfick sin rörelseförmåga. I flera månader släpade det, vilket resulterade i ett svårläkt sår på ovansidan av tassen. Nu, nästan två år efter olyckan och vid elva års ålder, går han mest som gårdshund på tre ben. Det är bara när han blir glad och uppspelt som han rör sig som i gamla dagar.
– Hade jag den gången vetat vad jag vet idag, är jag långt ifrån säker på att jag låtit honom leva. Men han är fortfarande en suverän spårhund och har gjort många eftersök i lina efter skadan. Så han är inte sjukpensionär helt och hållet. 

Tänk igenom skyddet
Vad som hände Cmirnoff är tyvärr långt ifrån ovanligt, många jakthundar lever farligt. Har man hundar som utsätts för större risker än normalt bör man alltid tänka igenom försäkringsskyddet i förväg, menar Leif Fredriksson.
– Framför allt gäller det att ha en veterinärvårdsförsäkring med hög maxersättning. Visst, premien blir hög, men hellre en dryg årlig premie än att tvingas ta farväl av en kär jaktkamrat bara för att man inte anser sig ha råd.
– Om till exempel hunden blir skadad under ett trafikeftersök får man ingen ersättning. Man hjälper andra, men får ingen hjälp själv! Jag tycker det vore naturligt om den viltskadeförsäkring man kan teckna för sin bil, och som ersätter bilägarens självrisk, också skulle täcka självrisken för skador som eftersökshunden kan råka ut för vid ett eftersök som påkallats av polisen, avslutar Leif Fredriksson.

Sten Christoffersson

SKK / CS nr 2-2007

Hundar av rasen saarloos wolfhond respektive ceskoslovensky vlcak ska kunna registreras i SKKs stambok.

Härstamningskontroll genom blodtypning krävs för att registrera en valpkull. Tills vidare godkänns inte pälsprov eller cheek swabs, men frågan är föremål för diskussion i SKKs DNA-grupp. Kostnaden för DNA-analysen står uppfödaren för och läggs på registreringsavgiften.

Känd mental status (MH) krävs för föräldradjur som bor i Sverige, för att få registrera en valpkull. MH ska göras genomföras före parning.