Nu är jag certifierad ripsnarare!  Inte för att jag tänkt pensionera fågelhundarna, men det var en intressant kurs att gå ändå. ;-)

SKK / CS nr 2-2007

§ 78 Principiella frågeställningar för SKKs värdering av hund
Verksamhetschefen, Kjell Bräster, föredrog i korthet de principer som gäller för värdering av rashundar inom SKK.
När revidering för 2007 ska göras är det några frågeställningar som CS har att ta ställning till:

1) Det händer relativt frekvent att enskilda hundägare kräver en värdering baserad på ett marknadsvärde. Det förekommer också att specialklubbar och försäkringsbolag ber om en sådan värdering.
Verksamhetschefen föreslår att SKKs svar till dessa är att marknadsvärdet endast kan sättas mellan en köpare och en säljare och att det därför är omöjligt för SKK att göra en sådan generell värdering.
CS beslutade i enlighet med förslaget.

2) Icke rasspecifika championat
I och med att det idag inte finns krav på exteriörmerit för icke rasspecifika championat och att antalet icke rasspecifika championat har ökat, ska värdet på dessa championat skrivas ned?
CS beslutade att värdet för dessa championat inte ska skrivas ned.

3) Nedskrivning av värde på grund av ålder
Gränsen för veteraner att tävla i veteranklass har höjts till 8 år och våra hundar får en allt högre medelålder. Är det CS mening att vid värdering av hund ska nedskrivning på grund av ålder börja vid 8 års ålder?
CS beslutade att nedskrivningen ska börja vid 8 års ålder och denna regel ska börja gälla från 2008.

SKK / CS nr 2-2007

Rasklubben för Belgiska Vallhundar har i brev till PTK tagit upp frågan om provformen Mondioring. AfBV tycker inte att de fått tillfälle att ta del av de diskussioner som förts på central nivå inom SBK och SKK om provformens varande i Sverige.

SKK har sedan tidigare deklarerat att mondioring inte ska förekomma i Sverige och det är även NKUs (Nordisk Kennel Unions) uppfattning.
Ionie Oskarson, Prov- och Tävlingskommitténs ordförande, är även SKKs representant i FCIs Brukshundskommitté där frågan på nytt tagits upp vid kommitténs senaste möte. En arbetsgrupp inom FCI-kommittén har bildats för att utreda frågan.

Ett regelverk finns sedan 2003 dock utan möjlighet att ta CACIT.
CS diskuterade frågan och beslutade att uppdra åt Ionie Oskarson, Carl Gunnar Stafberg och Ulf Uddman att samla mer fakta och underlag kring provformen och att besöka någon klubb där mondioring bedrivs. Uppdraget ska redovisas vid CS möte i september 2007.

Svensk Jakt nr 4 2002

Eldressyr - stimulans eller elchock? Få frågor delar hundintresserade kretsar så radikalt som användningen av el i hundträning. De objektiva åsikterna är få, men de subjektiva desto fler. Eldressyrens motståndare använder gärna ord som elchock och djurplågeri, medan dess vänner ibland inte drar sig för att likt amerikanarna kalla elstöten för stimulering.

Av Sten Christoffersson 

Stimulering är det naturligtvis inte fråga om, lika lite som elchock. En ko råkar ut för något som ligger betydligt närmare en elchock, då hon med mulen kommer i kontakt med ett elstaket. Elektriciteten leds genom kroppen och ner i marken via klövarna. Strömmen från ett elhalsband kryper bara utmed tre eller fyra centimeter av halsskinnet. Dessutom är styrkan inte lika hög. Jag vet, för jag har provat båda. I valet mellan elstaket och elhalsband väljer jag tveklöst det sistnämnda.
1995 togs frågan om eldressyr upp i riksdagen. En enmansutredning tillsattes, som resulterade i en mager skrift kallad Elhund (Jordbruksdepartementet Ds 1995:6), och som inte tillförde debatten något av värde. Ett symposium med diverse intresserade parter sammankallades också, och det utmynnade föga oväntat i nästan ingenting. På symposiet pratade jag med den riksdagsledamot som satt igång det hela, och hon visade sig så gott som fullständigt sakna kunskaper i ämnet, och naturligtvis all erfarenhet.

Testade på mej själv
Trött på frånvaron av konkreta fakta, erfarenhetsbaserade slutsatser och på talet om elchocker, knäppte jag på mig ett elhalsband som någon tagit med till symposiet, och tryckte på utlösaren. Elchocken uteblev naturligtvis. Men visst kändes det. Sensationen påminde närmast om när en humla eller stor skalbagge kryper på känslig hud. Otäckt, javisst. Elchock, absolut inte.
Detta hände 1995. Nu i januari 2002, när detta skrivs, känner jag att jag måste prova igen för att bekräfta upplevelsen. Jag knäpper på mig ett elhalsband som lånats från en hundägare som nyligen gjort en setter har-ren. Strömstyrkan får stå kvar på densamma som "botade" settern. Jag räknar till tre och trycker på knappen. Bzzzz. Usch. Lite värre än en krypande insekt var det denna gång. Men inte värre än att jag utan tvekan trycker ytterligare tre gånger inom tio sekunder för att verkligen känna efter och kunna jämföra obehaget med andra otrevligheter. Tandläkarens bedövningsspruta är mycket värre, liksom att få en rekylsmäll av en illa tillpassad hagelbössa.

Hunden förstår ingenting
Visst, jag är ingen hund. Men jag har svårt att tänka mig att en hund upplever själva smärtupplevelsen starkare. Många andra och mindre kontroversiella så kallade korrektionsmedel tillfogar rimligen hunden större smärta. Å andra sidan tror jag inte att elstötens effekt grundar sig på smärtupplevelsen som sådan. När jag testade elhalsbandet visste jag vad som skulle ske och varför det skedde. Hunden förstår ingenting, och reagerar därför kraftigt. Ungefär som du och jag skulle reagera inför någonting på samma gång hotfullt och övernaturligt, som vi inte kan förklara utifrån erfarenhet, kunskaper eller logisk intelligens. Eller som när en hund gömmer sig under sängen så fort matte tar fram dammsugaren, trots att den frejdigt och utan tvekan ger sig i slagsmål med en grävling närhelst tillfälle ges. En hund reagerar mindre för smärta i en situation då den är mentalt och fysiskt aktiverad. Är den inte det, blir reaktionen kraftig eftersom hunden inte förväntar sig någon smärta. Man kan likna det vid att hunden blir förvånad av att uppleva smärta. Det är just hundens oförbereddhet som gör att den reagerar så kraftigt. När hunden får stöten från elhalsbandet, söker den därför en förklaring till obehaget. Detta är det kritiska ögonblick, då eldressyren antingen lyckas eller misslyckas.

Måste få en förklaring
Förknippar hunden obehaget med haren, rådjuret eller renen den just börjat jaga, är allt gott och väl. Hunden lär sig snabbt att den kan undvika obehaget genom att låta harar, rådjur eller renar vara i fred. Men skulle den i stället förknippa det otrevliga med platsen, halsbandet eller i värsta fall föraren, har man misslyckats kapitalt. Kan hunden inte sätta obehaget i samband med någonting alls, blir den rädd och känner stress och kanske ångest. Eldressyr kan därför, trots den begränsade fysiska smärta som av allt att döma drabbar hunden, lätt ge negativa effekter. Hunden måste kunna koppla ihop elstöten med något som den kan undvika. Annars blir den osäker och smyger snart sloksvansad vid förarens sida, och vägrar konsekvent ta ett steg ut i de farliga marker där en mystisk och oundviklig fara tycks lura överallt och ingenstans. Jag vet, för jag har sett det ske. Det var första gången jag såg eldressyr i praktiken och jag mådde illa av att se hur hunden led. Hur ska man då få hunden att förknippa stöten med haren eller renen? Den frågan fick jag svar på andra gången jag var ute med en eldressör. Han kom ner från harfattiga Mellansverige och vi skulle jaga med stående fågelhund på mina harrika Skånemarker. Då händer det ofta att hunden inte kan låta bli att rusa efter alla harar den ser, och det kan bli åtskilliga på den skånska slätten. Hunden släpptes och inom fem minuter gick första haren upp framför den. I samma ögonblick som settern började rusa efter haren, och alltså var helt koncentrerad på den, fick den en stöt. Hunden tvärstannade, tittade förvånat efter haren och satte fart igen. Ny stöt och samma förvånade reaktion. Föraren låtsades som ingenting och skickade hunden på nytt sök. När nästa hare gick upp tittade settern knappt på den. Vi sköt både fasan och rapphöns över den hunden senare under dagen. Den fungerade utmärkt. Och harar brydde den sig inte längre om, trots att den inte längre bar elhalsbandet. Tredje gången jag upplevde eldressyr var nyligen och den hunden blev har-ren efter två harar.
Observera att i dessa två lyckade fall ingrep föraren inte på något annat sätt än att trycka på sändarknappen just som hunden satte efter haren och var koncentrerad på den. Om man däremot låter stöten följa på en signal eller ett kommando, är risken stor att hunden förknippar obehaget med signalen. Då har man schabblat bort elhalsbandets stora fördel, att få hunden att tycka själva förföljandet av en hare eller ren resulterar i obehag. I stället förknippar den stöten med förarens ovilja, och då händer det lätt att hunden åter förbryter sig när föraren inte ser den. Ett sådant beteende är oerhört svårt att förändra.

Risker för avelsarbetet
Framför allt är riskerna med eldressyr stora om el nyttjas som bestraffning för att hunden inte lyder ett kommando.  Det förekommer till exempel i fågelhundskretsar att el används för att hindra hunden att rusa efter en fågel i uppfloget. Jag har också fått rapport om att el har används för att få en älghund att lyda inkallning och lämna ett icke skjutbart djur. I båda fallen är naturligtvis risken överhängande att hunden förknippar elstöten med fågeln eller älgen. Då har man verkligen bundit ris åt egen rygg. El ska inte heller användas i stället för konventionella metoder vid till exempel träning av inkallning.
Oavsett om det gäller att kunna kalla in hunden i skogen, lära den vara stadig för fågel eller kunna lämna "fel" älg, ska man kunna klara ut situationen med så kallade konventionella dressyrmetoder.
Dels för att el så lätt slår fel vid denna typ av inlärning. Men också för att elhalsbandet ger en okunnig och obehärskad förare möjligheten att i ett anfall av ilska och frustration plåga hunden utan att denne har en chans att komma undan. Eldressyrens största dilemma är kanske att metoden endast borde användas av erkänt skickliga och erfarna hunddressörer, men att den tyvärr främst tilltalar dåliga och oerfarna sådana. Riskerna för framtiden om vi avlar på hundar som kräver el för att fungera, får inte heller glömmas bort. Varje gång vi i aveln använder en jaktchampion, vars jaktprovsmeriter möjliggjorts tack vare eldressyr, tar vi ett steg bort från sådana viktiga och självklara avelsmål som dresserbarhet och samarbetsvilja.

Vill inte ha totalförbud
Linda Karlsson är handläggare för djurskyddsärenden om hund på jordbruksverket. Hon arbetar för närvarande på en uppsats vid lantbruksuniversitetet om användning av el i hunddressyr.
- Något totalförbud för el i hunddressyr är enligt vår mening inte aktuellt. Däremot anser vi att el ska användas mycket restriktivt. Vi vet inte tillräckligt mycket om hur hunden påverkas av elstöten. Dessutom finns det oftast andra sätt än el att nå samma resultat. Utbredd elanvändning kan också leda till felaktig selektion i aveln, säger hon.
Någon form av utbildning med åtföljande auktorisation av "eldressörer" vore en lösning på problemet. Då kan hundägare med ett specifikt problem, som att hunden jagar tamdjur eller otillåtet vilt, kontakta en utbildad och omdömesgill eldressör och få hjälp utan att riskera att plåga eller förstöra hunden.
En auktorisation skulle naturligtvis inte sätta stopp för all annan användning av elhalsband. Men det skulle ge hundägare med problem en möjlighet att få sakkunnig hjälp med minimal risk för att hunden tar skada. Jordbruksverket är inne på denna linje och har lämnat ett lagförslag om el i djurhållning till jordbruksdepartementet. I förslaget står: "Anordningar som ger djur en elektrisk stöt i avsikt att styra deras beteende får inte användas. "Men längre ner i texten vill jordbruksverket ha "bemyndigande att medge undantag".

Godkänd utbildning
Vid mitt samtal med Linda Karlsson framgick att ett sådant undantag skulle kunna vara elhalsband. Men jordbruksverket vill i så fall endast medge undantag för personer som genomgått en av verket godkänd utbildning. Ulf Uddman, vd på SKK delar denna uppfattning:
- Ett totalförbud skulle sannolikt bara resultera i ett växande antal olagliga elhalsband. Jag tycker att det bästa vore om till exempel SKK och Jägareförbundet står för utbildningen av eldressörer, medan jordbruksverket är tillsynsmyndighet och godkänner kursplanen.