Svensk Jakt nr 1 2007

Det har blivit allt vanligare att hundförare med duktiga hundar anlitas vid större jakter eller av hundlösa jägare. Men vad händer om hunden blir skadad? Vilket ansvar tar jaktvärden? Och vad bör man tänka på när det gäller hundens försäkring?

Av Sten Christoffersson (Text & Foto)

Förr rörde det sig nog mest om förare med älghundar eller stående fågelhundar som anlitades. Efter hand har det blivit vanligare med hundförare som hjälper till med apportörer eller stötande hundar, eller kommer med stöthundar och kortdrivare till olika klövviltjakter. Under senare år har det också tillkommit ett skrå av hundförare med hundar som är mer eller mindre specialiserade på vildsvinsjakt. Gemensamt för dem alla är att föraren oftast ställer upp gratis. Som ersättning för tid och möda brukar man bli bjuden på en eller att par jakter mot slutet av säsongen. Dessutom får naturligtvis hunden massor av viktig rutin. Men vilket ansvar tar jaktvärden om en hund blir skadad under jakten? Svaret är: ibland inget alls.
Jag minns själv när min då enda hund, vid tillfället i fråga blott tre år gammal och nybliven jaktchampion, slet sönder korsbanden i ena knäleden då han under en klappjakt letade efter nedskjutna fasaner bland bråte och stenar kring en gammal husruin. Inte nog med att operationen kostade en hel del trots att hunden var försäkrad. Jag blev utan jakthund resten av säsongen och hans kapacitet förblev nedsatt under återstoden av hans liv. Till råga på allt blev jag inte ens bjuden på eftersäsongens slyngeljakt för hundförarna eftersom jag och min hund bara kunnat hjälpa till på en av höstens jakter.

Hundens egen försäkring
Om en hund skulle råka bli skjuten under jakt får man som regel kostnaderna betalda av den vållandes ansvarsförsäkring och kan dessutom få skadestånd. Även när hunden blir påkörd har man en motpart vars försäkringsbolag kan tvingas betala. Och skulle bilföraren smita, betalar Trafikförsäkringsföreningen ut ersättning om man polisanmält händelsen.
Råkar en hund under jakt däremot ut för en olycka utan mänsklig inblandning, till exempel vid ett alltför närgånget möte med vildsvin, gäller bara hundens egen försäkring. Hundförare med duktiga vildsvinshundar brukar bli inbjudna till jakt på många olika platser och blir snart ovärderliga medhjälpare vid större jakter där vildsvin är med i leken. Inte sällan rör det sig om säljjakter som omsätter stora belopp, jakter som inte skulle gå att genomföra utan dessa vildsvinsspecialister. Men det finns jaktvärdar som inte är beredda att avsätta en del av inkomsterna från jakten för att hjälpa till ekonomiskt när en hund blir skadad av ett vildsvin. En jaktvärd replikerade cyniskt när han tillfrågades om han var beredd att betala en del av veterinärkostnaden för en hund som blivit skadad:
– Det finns fler som har bra hundar.

Betalar självrisken
Sådan nonchalans tycks lyckligtvis vara på utdöende och idag betraktar många det som självklart att hjälpa hundföraren att bära den ekonomiska bördan. Sören Åmand Hansen är yrkesjägare på Wanås i Skåne och vice ordförande i Sveriges Yrkesjägareförening. För honom och hans arbetsgivare är det självklart att godset ska hjälpa till ekonomiskt om hund kommer till skada: – Vi förutsätter att hunden är försäkrad och har gjort en överenskommelse med hundförarna som innebär att vi betalar hela självrisken vid skada under jakt på Wanås marker. Uppgörelsen gäller inte bara vildsvinshundar, utan även de hundar som deltar i våra fågeljakter. I höst blev till exempel en labrador skadad under apportering vid en andjakt, och då betalade vi ut ersättning. Wanås är inte ensamt om en sådan policy. Flera andra skånska och mellansvenska gods och gårdar som anlitar hundförare för sina jakter ställer upp på detta och liknande sätt. Och man gör det inte enbart för att hjälpa hundförarna. Sören menar till exempel att godset har mycket att tjäna på att behandla sina hundförare väl:
– Vare sig det gäller fågel eller klövvilt står och faller jaktresultatet med hundförarna, deras insatser, markkännedom, samarbetsförmåga och erfarenhet från tidigare jakter på marken. Ett väl inkört hundförarteam som ställer upp i ur och skur ska man vara rädd om. Och då är det självklart att hjälpa till när en hund råkar illa ut, avslutar Sören Åmand Hansen.
Men det är inte bara de stora godsen som hjälper hundförare ekonomiskt när deras hundar råkat illa ut. Nyligen hade en gråhund blivit illa tilltygad av en vildsvinsgalt i norra Skåne under en gemensamhetsjakt på många små marker. Då lade de deltagande jägarna samman till självrisken.

Svensk Jakt nr 1 2007 

Vildsvinet slet upp buken på Leifs hund

Hur svårt det kan vara att tvingas sätta ett pris på sin hunds liv kan Leif Fredriksson i Björkvik berätta om. Under förra jaktsäsongen var han nära att mista sin östsibiriska laika Cmirnoff.

– Cmirnoff är en oerhört klok och erfaren vildsvinshund som under nio jaktsäsonger endast råkade ut för en enda och närmast bagatellartad skada, berättar Leif.

Men sedan inträffade katastrofen.
– Vi hjälpte till på en vildsvinsjakt på Hagbyberga säteri och Cmirnoff hade suttit i bilen för att vi skulle ha en utvilad hund att sätta in vid ett eventuellt eftersök. Så fick jag reda på att ett vildsvin blivit påskjutet och jag skulle göra ett kontrolleftersök. Jag fann kulinslaget högt i en trädstam och kunde konstatera att skytten bommat. Eftersom dagens sista såt just hade börjat tänkte Leif att han ändå kunde släppa Cmirnoff på sök. Strax därpå ställde ett par wachtelhundar en galt.

– Galten gick loss och mötte den helt oförberedde Cmirnoff, som inte hann väja. Jag såg galten träffa honom i ljumskvecket, men Cmirnoff var snabbt på benen och förföljde vildsvinet mot en närliggande sjö. Jag var på väg efter dem när en skytt meddelade över radion: Här kommer en gul spetshund med tarmarna hängande under sig!

Kostade 52 000 kronor
Leif sprang som besatt och mötte Cmirnoff som sakta, sakta kom mot honom med uppsliten buk och hängande tarmar.

– Jag lade honom på rygg och bar honom till en bil som körts fram, sedan bar det av i högsta fart. Min egen veterinär rådde mig via telefon att fara direkt till djursjukhuset i Strömsholm, eftersom man hade blod där. Framme i Strömsholm var Cmirnoff mycket medtagen, men vid liv, och man började genast ge blod och värma tarmarna för att stabilisera läget så att det gick att operera.
Leif fick också den värsta fråga ägaren till en skadad hund kan få: Hur mycket får det kosta?

– Jag kunde bara inte låta honom dö efter allt vi varit med om tillsammans, berättar Leif. Jag har skjutit nästan allt man kan skjuta för en ställande hund: älg, vildsvin, björn, grävling, hjort. En gång fällde jag samma dag tre vildsvin och en tjädertupp för honom. En sådan jaktkamrat sviker man inte.
– Kan ni få ihop honom så att den kan bli en jakthund igen, frågade jag. Något annat liv kunde jag inte tänka mig. Veterinären trodde att de skulle kunna få honom att fungera igen så Leif sade okey. Operationen tog fem timmar och räkningen slutade på 52 000 kronor, varav försäkringsbolaget betalade 20 000, vilket var maxersättning. Till detta kom ett antal tusenlappar för bland annat rehabilitering.
– Men jag hade tur i oturen eftersom jakträttsinnehavaren tog sitt ansvar och betalade hälften av mina kostnader. Cmirnoff blev tyvärr inte helt återställd. En skadad nerv gjorde att det dröjde innan hans vänstra bakben återfick sin rörelseförmåga. I flera månader släpade det, vilket resulterade i ett svårläkt sår på ovansidan av tassen. Nu, nästan två år efter olyckan och vid elva års ålder, går han mest som gårdshund på tre ben. Det är bara när han blir glad och uppspelt som han rör sig som i gamla dagar.
– Hade jag den gången vetat vad jag vet idag, är jag långt ifrån säker på att jag låtit honom leva. Men han är fortfarande en suverän spårhund och har gjort många eftersök i lina efter skadan. Så han är inte sjukpensionär helt och hållet. 

Tänk igenom skyddet
Vad som hände Cmirnoff är tyvärr långt ifrån ovanligt, många jakthundar lever farligt. Har man hundar som utsätts för större risker än normalt bör man alltid tänka igenom försäkringsskyddet i förväg, menar Leif Fredriksson.
– Framför allt gäller det att ha en veterinärvårdsförsäkring med hög maxersättning. Visst, premien blir hög, men hellre en dryg årlig premie än att tvingas ta farväl av en kär jaktkamrat bara för att man inte anser sig ha råd.
– Om till exempel hunden blir skadad under ett trafikeftersök får man ingen ersättning. Man hjälper andra, men får ingen hjälp själv! Jag tycker det vore naturligt om den viltskadeförsäkring man kan teckna för sin bil, och som ersätter bilägarens självrisk, också skulle täcka självrisken för skador som eftersökshunden kan råka ut för vid ett eftersök som påkallats av polisen, avslutar Leif Fredriksson.

Sten Christoffersson